Saker En Inte Trodde En Skulle Hetsa Upp Sig För Innan Barnet.

Ni som tycker inlägg om barn är tråkiga kan sluta läsa här.

Iallafall.


När vi sökte förskola till Lilla G sökte vi fem stycken.  Vårt första val var det  absolut populäraste i hela området, hennes syskon gick där ( odlar egna grönsaker, har växthus,  ekologisk,t egen kock osv).  Men vi kom inte in på det valet utan val fyra.  Val fyra har varit okej/bra. En pedagog har varit helt suverän och de andra har varit bra men de har också varit många. Många vikarier och det har väl inte varit så kul alla gånger.

Sedan fick vi besked om att vi kom in på första valet. Tydligen stod vi kvar i kön trots att det skulle ta flera år (hade jag glömt bort totalt).  Då började våndan för undertecknad som inte lyckats säga upp sig på något jobb utan på något vis gråtit tårar. Undertecknad som tycker det är sorgligt att säga upp lägenheter. Undertecknad som tycker det har varit sorgligt att sluta vad än hon slutat. Undertecknad som fick julkort av sin lågstadiefröken långt upp i mellanstadiet (hann att flytta 16 mil mellan låg och mellan). Undertecknad som hatar avsked mer än ... mer än mycket.

Pojkvän och jag susade snabbt som ögat till det förskolan G erbjöds en plats och Pojkvän sade att det fanns EN pedagog som möjligen kunde varit kvar sedan den tiden de äldre barnen gick där.  Det var hon... hon kände igen honom och Storasyster hade varit förbi och berättat att hon fått en lillasyster. Alltså Storasyster går förbi sitt dagis åtta år senare och berättar det. Men även att pedagogerna känner igen henne.

Talar sitt språk tänker jag.

På sommarfesten på nuvarande dagis berättar jag för favoritpedagogen att vi bestämt oss för att sluta.
Jag säger att det var skitsvårt att välja ( blinkar nog bort en tår) och säger som det är att hon är helt fantastisk och att vi valde att stanna kvar för hennes skull men att vi inte ens visste hur länge hon skulle vara med Lilla G innan hon flyttar till avdelningen för större barn.  Pedagogen blir HELT tyst och säger att hon tycker det är tråkigt.  Ses vi inte mer säger hon?  När jobbar du på fredag säger jag.
Slutar klockan fyra säger hon och jag lovar att komma tidigare från jobbet för att säga hej då.

Hela veckan hade jag en nervös känsla i hela kroppen. Gör vi rätt som sliter upp Lilla G?

Fredagen kommer och jag handlar ett gäng kakor till alla andra pedagoger på avdelningen och en blombukett till pedagogen.  Skriver en rad och tackar för att hon tagit hand om Lilla G så bra hennes första dagisår.  Skyndar mig från jobbet och hämtar Lilla G, ger pedagogen blommor och smyger åt de andra kakorna och Lilla G vinkar och säger " hej å hej å " och " tack tack" som vi alltid säger när vi tackar för dagen.  Men vi kommer ju inte komma igen.

Det känns så sorgligt. Försökte övertyga favoritpedagogen att flytta med till det nya i ett sista försök att både ha kakan och äta den.  Om det här hade varit en bra film så hade historien slutat så tror jag.