De första tjugo (give or take) åren av mitt liv var jag en person som aldrig sade vad jag tyckte och ifall någon gjorde något jag inte gillade så knep jag käft och tjurade i en halv livstid förvisso men jag sade aldrig varför. Jag bara led i tysthet.
Sedan fick jag skinn på näsan.
Efter det så sade jag ifall någon sade något som gjorde mig ledsen eller arg. Jag lät mig inte trampas på och jag blev arg när det gick över gränsen. Visserligen lite för sent ( dryga 20 år) men ändå. Det hände.
Men se. Det blev inte så bra ändå. Kanske sade jag det för bryskt, kanske överkompenserade jag och sade till om allt istället för vad det så vackert heter jag valde inte mina krig. Jag valde alla krig. Speciellt det personer med som eventuellt var lite utbrända( eller låga) där gick det inte alls. Jag är väldigt dålig på att trippa på tårna och vet liksom inte hur jag ska göra med människor vars dagsform pendlar från glad till djupaste mörker. Ska man fråga om de vill hitta på något eller stressar man dem då ? Eller ska man inte fråga dem om de vill vara med på något men då utesluter man dem istället. Jag kanske inte heller har lust att fråga en person tjugo gånger och få ett nej för då tröttnar jag.
Så nu vet jag inte. Hur man ska vara? Det här när jag alltid säger ifall jag känner mig felbehandlad blir verkligen inte bra. Det behöver inte vara jag som blir felbehandlad det kan ju vara rasistiska/förnedrande kommentarer i allmänhet. Det är verkligen inte så att det händer varje dag eller varje vecka ens men när det händer. Det.Blir.Inte.Bra. Samtidigt gå tillbaka till mitt jag där jag kniper ihop för allt? Det är ju verkligen dåligt det också.
När säger ni till? Tar ni varenda rasistisk, kvinnoförnedrande etc etc kommantarer? Eller konstiga råd som ni får som ni inte har bett om? Eller frågor som rör ert privatliv som är .... privata?
Är nog lite som du, var ganska blyg som ung. Nu säger jag alltid till när något stör mig, på gott och ont. Den svåra balansen är att inte bli arg, behålla mitt lugn. Men även om jag blir brysk och folk kan reagera negativt så känns det bättre att säga ifrån än att vara tyst. Ibland känns det helt rätt, som när jag stod i en lång lång biokö i över en timme och sa ifrån när ett par trängde sig före. De skämdes och gick och stämningen i kön var trivsam därefter.
SvaraRaderaGah. Jag brottas typ hela tiden med samma frågor; stå upp för mig själv och riskera att göra det på fel sätt med alla de konsekvenser det kan få, eller vara en smooth operator och låta saker passera bara för att sedan må dåligt. Jag har ju perioder när jag känner att jag bara gör fel hur jag än gör och vill bara hålla mig undan andra människor.
SvaraRaderaSå för att göra en lång historia kort; jag har tyvärr inga bra råd. <3
Jag väljer mina strider, men jag väljer också vilka jag umgås med.
SvaraRaderaOm jag vill få vara den jag är, så måste jag också låta andra vara som dom är. Jag är inte perfekt, det är inte nån annan heller. Antingen accepterar man de andras svagheter, lever med dem, eller så låter man bli att umgås med dem. Man har inte rätt att kräva att andra ska ändra på sig tycker jag, eftersom jag vill ha rätt att få vara den jag är.
Detta funkar för mig, för jag har långt ifrån samma sociala liv som du har, och jag vill inte heller ha ett jättesocialt liv.
Lilianne- Bio-kön är ju en väldigt bra sak när man SKA reagera. Sedan kanske jag ska öva på att säga det på ett lugnare sätt. En annan sak som jag behöver jobba med är nog att rätt ofta händer saker som jag liksom inte fattar förrän de är över och då tänker jag " men vad f*n hände här" och då när jag tar upp det med vederbörande kan det tyvärr vara för sent. Där får jag nog hejda mig..
SvaraRaderaKatarina- Det är svårt. Jättesvårt. Ska man vara en smooth operator som bara glider genom livet eller ska man säga till när folk är rasister/kvinnofientliga osv. Eller när man själv får konstiga kommentarer som beror mestadels på hur den andra personen mår och minde på en själv.
Tess- Jag kan låta andra vara som de är ... men inte om de fäller konstiga kommentarer om minoriteter, om kvinnor osv. Sedan vet jag inte exakt vad jag ska tåla som person när det gäller mig själv. Det är väl där jag får fundera lite.
Jag övar på att säga ifrån mer. Jag vill stå upp för mig själv mer. Men det är mycket som passerar. Beroende på vem som säger det och vid vilket tillfälle. Ibland, när jag inte törs/vill/kan säga ifrån - då brukar jag resa mig upp och gå därifrån i stället. Då känns det iaf som att jag har gjort en liten markering för mig själv. När det gäller privata kommentarer så kan det vara rätt svårt, tycker jag. Och då menar jag att personen ifråga kan ju mena något snällt, inte avse att vara dum eller så - men det landar helt fel hos mig, vilket den personen inte kan veta. Äh, inte vet jag. Man får sätta sin egen ribba och försöka leva efter den. Men jag jobbar på att säga ifrån mer.
SvaraRaderaIWK- Det är en ganska bra sak det där. Gå iväg och göra ett statement åtminstoe lite för sig själv. Klart att man kan klampa snett med privata kommentarer men det handlar mer om vett och etikett .... Jag låter vissa saker passera men andra svider som tusan.
SvaraRadera