Det går kanske tre sekunder. Inte speciellt länge men jag kan liksom inte placera den här personen först och tänker att det nog beror på att jag inte är vaken. Möjligen partiellt vaken men inte 100%. På fjärde sekunden kom jag på att det var en dagismamma och då småpratade vi i några minuter innan vi skiljdes åt. Tänkte att värst vad jag var dålig på att känna igen folk när jag inte var vaken. För så kan det ju vara visst? Kan vi enas om att det här går att lägga under rubriken hyfsat normalt?
Sedan var det lunch och jag gjorde femtiosjutton ärenden och springer in och ska hämta sallad när en kvinna hälsar på mig och säger "Hej Anna" och jag tänker .... vem,vem,vem är det här. Kanske inte lika många sekunder som med dagismamman på morgonen men ändå en viss startsträcka om vi säger så. I det här fallet var det hon som hade min tjänst innan mig så jodå jag veeet vem hon är.
Vad har jag lärt mig av detta? Ungefär att om jag inte förväntar mig att se en person eller inne i något annat har jag en viss startsträcka när det gäller att placera även personer jag känner rätt väl. Typ en släng av ansikts-analfbetism?
Känns igen!
SvaraRaderaJag vill helst sitta ifred på bussen, ffa på morgonen. Inte på prathumör då om någon bekant slår sig ner.
Sen det där att placera folk. Ibland helt omöjligt. Jag hälsar glatt men sen är det stopp. Ööhh vem är detta? Glad varje gång polletten ramlar ner! Eller ett Liljeholmen tänds!
Så vi är flera kära du.
Eller när nån (man inte känner särskilt väl) ringer och i bästa fall bara presenterar sig med förnamn och man inte har en aning om vem det är men det hörs tydligt att den i andra änden är stensäker på att jag vet vem det är och man försöker komma på vem det är och tills vidare så spelar man med och hoppas att man till slut ska klura ut vem sjutton det är i andra änden.
SvaraRaderaOch sen kan det visa sig att jag aldrig tidigare har hört talas om personen i fråga. Alla känner apan etc etc etc...
Jag tycker det är väldigt fräckt av folk att dyka på en på fel ställe. Om de inte börjar med att säga: Men tjena, Katarina, det är jag Karin, som hade ditt jobb innan dig.
SvaraRaderaTyp så.
Speciellt på morgonen.
En gång i en sådan situation har jag faktiskt sagt: "Ursäkta, men nu kan jag faktiskt inte alls placera dig". Det var lite pinsamt, men jag tror faktiskt inte att jag kommit på vem hen var annars. Och det hade ju varit ännu jobbigare.
SvaraRaderaUsel på dagis- och skolföräldrar. Pinsamt nog. Min make desto bättre och förklarar i efterhand (om han är med). Annars hummar jag mest med lite ;)
SvaraRaderaTurtlan- Skönt att vi är fler. På morgonen.. där beror det lite på i vilket stadie av vakenhet jag är samt om jag hade tänkt att typ sitta och surfa i tretton minuter på bussen eller ej.
SvaraRaderaTess- Och efter en stund GÅR det ju inte att fråga heller. Ifall man har låtsas
menar jag..
Katarina- Helt rätt. Vi förbjuder folk att dyka upp på fel ställen! En genial lösning ;-)
Frida- Fast helt rätt att fråga tycker jag.
TantaA- Din make får följa med mig på bussar och luncher ;-)