Har under de senaste åren fått höra från diverse håll att jag har "integritet" och är synnerligen "privat" av mig (nästan på ett negativt sätt). Det har kommit från folk som känner mig hyfsat väl och folk som egentligen inte känner mig så väl. Ena sidan av mig tänker att det är visst bra att inte jiddra om precis allt till kreti och pleti. Andra sidan tänker att jag uppdaterar hyfsat väl på åtminstone tre sociala medier mer eller mindre varje dag så vad är de som hänger på samma sociala medier och bara tittar runt ( de kan man ju ägna en tanke eller två åt hur de är som bara läser och inget säger tänker jag?).
Det finns också personer som blir rätt förvånade när jag säger att många tycker jag är väldigt privat. Likaväl har jag sårat flertalet personer just för att jag inte alltid berättar vad som händer. Det handlar alltså inte om att jag ljuger vid direkta frågor utan kan antingen säga att jag inte önskar prata om just den saken ( ifall de är en direkt fråga) alternativt att jag lämnar just den händelsen/informationen om frågan riktas mer allmänt. Det här med att jag inte alltid berättar allt vad som händer har liksom mynnat ut i att folk har (euhm) skrikit åt mig. Låter jag hemsk? Ibland är jag nog dessvärre det.
Har under det senare året märkt att jag är väldigt öppen mot vissa personer som jag själv "väljer" så att säga. En handfull personer kanske som jag berättar det mesta för, berättar för att jag vill och inte för att jag borde. Jag tänker att man ibland borde berättar mer för vissa personer kanske vänner från tidigare men som man liksom vuxit ifrån och plötsligt känns det inte rätt längre. Men så springer man på personer som man vill vara personlig med för att det känns rätt men inte alltid logiskt.
Hur gör ni? Berättar ni allt för alla? Eller berättar ni nästan inget? Eller är ni som jag väldigt selektiv? Kan man blogga & instagramma och ändå vara för privat?
Jag tror inte man kan vara 'för' någonting. Jag tycker man ska vara det som känns rätt för en själv och om det inte är rätt för vissa i ens omgivning så är de väl inte rätt för en själv.
SvaraRaderaFast så är jag ju ganska ensam också... :-o
Och för att svara på din första fråga:
- Nej, jag berättar inte allt för alla. Jag har några få som jag känner att jag kan vara helt öppen med men även med dem kanske jag inte berättar 'allt', åtminstone inte förrän jag processat det själv.
Jag berättar inte heller allt. Vissa saker har jag behållt endast för mig själv. Kanske berättar om några år kanske inte alls.
RaderaJag har tidigare i mitt liv känt det som ett tvång nästan, att berätta "allt" när folk bara frågar hur det är. Lyckligtvis har jag helt lämnat det beteendet. Jag berättar för vänner och familj det som är viktigt för mig, men vissa saker är bara för min man. Och kanske har jag en vrå i mig som bara jag vet om. Det är bra så. När jag bloggar kan en del uppleva att jag berättar "allt", men det är ju bara för att de inte känner mig tänker jag. För det är en tårtbit som serveras i bloggen, även om den stundtals är mer personlig. Jag gillar det och har tagit ut svängarna mer och mer utan att känna mig obekväm. Helt enkelt. Sedan kan man ju träffa någon som man knappt känner och plötsligt sitta och dela saker med, personkemin ska man inte förakta!
SvaraRaderaJa. Håller med dig. En gång träffade jag en kvinna på ett tåg. Vi skulle aldrig mer ses men vi hade bra personkemi så jag berättade endel för henne och hon gjorde lika. Det var fint på något vis att vara öppen och sedan gå igen. Det här var några år sedan så jag vet inte om jag hade gjort lika idag men då och där var det rätt..
RaderaJag väljer vad jag vill berätta, och till vem. Vänner som inte accepterar det är inga riktiga vänner.
SvaraRaderaHåller med. <3
RaderaIbland ligger integriteten i betraktarens ögon höll jag på att säga. Och sa det också. Omvärldens uppfattning om mig är allt från att jag har hög integritet till att jag är en öppen person. Dels beror det ju på vad folk anser som öppen, ja jag bjuder på mina tillkortakommanden, nej jag berättar inte för alla om mina svartaste tankar. Sedan väljer jag dels för vilka vänner jag berättar vad samt i vilket socialt medie jag berättar vad. Irriterar mig ibland på bekanta som tror att de känner mig väl därför att de läst inlägg på FB där jag berättat om att jag aldrig tränar, dricker rödvin till falukorven eller visar bilder på när jag är som fulast.Dessa bekanta är ofta de som själva smyger runt på sociala medier utan att våga säga ett skvatt själva. Men jag slutar irritera mig när jag berättar för mig själv att jag nu valt att finns med på olika forum och en konsekvens av detta är ju andra människor. Gillar din blogg som jag ramlade över idag.
SvaraRaderaOh vad roligt. Jag bloggade förut under annat alias. Möjligt att vi sprungit på varandra där med.
Radera