Nästan hela mitt vuxna liv har jag alltid refererat "jag" istället för "vi" oavsett vad det har gällt. Jag har sagt att "jag ska åka till London" även om det varit jag och sextiofemton kompisar eller jag och Pojkvän. Jag berättade vad jag har gjort i helgen även om det varit med familjen. För att inte bli så långrandig i detta så har det varit JAG i fokus.
Sedan fick jag bannor för detta från lite olika håll. Inte från de jag inte nämnde så att säga utan från de jag berättade för. Det var ungefär lika illa att bara säga "JAG" när jag borde ha sagt "VI" som det vore att köra på pensionärer med cykeln dagligen på väg till jobbet.
Vem är jag att inte ta en hint? Jag tog hinten även om det tog X antal år och fogade mig i ledet och refererade "VI" i de fall som situationen med de olika personerna krävde ett "VI". Tillfälligt lugn spred sig och här skulle slutet gott allting gott kunna infinna sig.
Om man inte skolar in på dagis och försöker applicera detta på den förälder jag träffar genom att också utgå ifrån att det är en "VI" människa framför mig. Tills dess att jag såg att alla barn hade små lappar vad föräldrarna hette och att vissa bara har en förälder. Nu har jag inte läst på alla lappar än men det kan ju också tänkas att något barn har föräldrar av samma kön.
Hence.
Det här med att använda VI/NI är inte alltid ett sådant stålande koncept ( ha! Det visste jag väl) och att man kanske ska hoppa ner från sin normativa hästar och inte utgå ifrån att det alltid är på ett visst sätt?
*knäpper mig själv på näsan och återgår till "JAG"-konceptet som ändå var favoriten"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar