....eller när jag lämnar kontoret för att besöka kunder och plötsligt hamnar på femte våningen, tjugoåtta meter upp och ett gallergolv? Det är inte så att mitt inre höjdrädda jag jublar inombords och inte blir det bättre när allt är täckt av ett fint damm så att det här med att hålla i sig var det bara att glömma bort. Höll min kollegas axel
hårt hårt och blev själaglad när det var dags att styra mot en ranglig hiss och åka ner till säkerheten. Ville tacka livet, pussa marken, brista ut i sång etc etc. Ni vet när man har varit mkt nära att dö.
jag hade 1) aldrig någonsin åkt så högt utan ett rejält ogenomskinligt golv, 2) svimmat och dött samtidigt om jag mot all förmodan ändå hamnade där, 3) aldrig varit mig lik när/om jag kom ner igen.
SvaraRaderaDen känslan...inte kul! Och du, fint med nya bloggen! Har saknat dig!
SvaraRaderaInser snabbt här att jag har slöat till mig rejält på bloggfronten. Jag fattde inte ens att det är du som är Alice:) Men nu vet jag. Jag ska försöka få till en GBG-helg i januari så att vi kan ses!!!!!
SvaraRaderaLindaK- Jag visste inte att det var gallergolv förrän jag kom upp... Då var det bara att kliva ut och se döden i vitögat.
SvaraRaderaAnnika- åh tack. Saknat att blogga.
Åsa- Japp. Jag är Alice. :-)