Jag Skulle Ljuga Om Jag Sade.

Jag skulle nog ljuga om jag sade att det lilla Mini-sportlovet varit bra. Helt enkom för att det var det inte. Först blev Storebror sjuk. Jag och Lilla G åkte tåg till Dalarna för att hinna med att dels syssla med Evighetsprojektet Skapa Fotoalbum samt träffa vänner och fika.  Mitt fotosystem kraschade på något vis och istället för att sitta och mata och skapa fotoalbum satt jag med en Väldigt Snäll ( alltså väldigt snäll) kompis som försökte lösa det hela på distans ( med fjärrstyrning av datorn). Han konstaterade att datorn måste lämnas in vilket jag ska göra nästa vecka ( på hemvägen åkte vi förbi och lämnade två flaskor vin som tack).  Jag avskyr när teknik strular. A.V.S.K.Y.R.  Sedan träffade jag en gammal vän som berättade att en gemensam bekant drabbats av en svår sjukdom. Ingen person jag umgås med och har inte heller träffat på många år med den där jävla c-sjukdomen alltså ( med ens framstår kanske datorproblemet lite simpelt förvisso). På torsdagen kände jag av som en slags influensa i kroppen, ni vet ont i kortryggen, jobbigt att andas osv. Ingen feber .. inget halsont bara värk i kroppen. På torsdagen kom sedan familjen upp. Fredagen kräktes G. Mycket. På lördagen beslöt jag mig att inte följa med att åka slalom, en kombination av att jag själv inte var tip-top men även att det inte kändes ok att lämna Lilla G med sin mormor och morfar ifall hon skulle kräkas mer. Det gjorde hon. Två gånger. Andra gången ringde jag sjukvårdsupplysningen som tyckte vi skulle köpa vätskeersättning.  Vet ni hur många Apotek som har öppet i en liten by i Dalarna en lördag eftermiddag?  Rätt svar: inte så många.  Men efter lite eftersök visade det sig att Hemköp sålde det för barn.  Söndag. Lilla G kräks inte och vi tar världens chansning och sätter oss alla i bilen fem timmar på väg hem vilket faktiskt gick vägen. Men inget som jag riktigt räknade med direkt.


Betyg till mitt sportlov?  Överkryssat så det bara visslar om det.