Appropå Preggoskapet.

Med Lilla G hade jag en handfull tillfällen där personer tyckte att det var helt okej och klappa min mage. Klappa min mage utan att ens reflektera över att den faktiskt forfarande är endel av min (MIN MIN MIN BARA MIN) kropp och man ursäkta mig inte tar på andra människor utan att fråga.

Nu denna gången har det varit två personer de senaste veckorna bara och jag har cirkafär hälften kvar.

Jag hoppas den här trenden inte håller i sig för med växande mage misstänker jag starkt att lusten att klappa, låt mig korrigera mig här till lusten att tafsa antar jag ökar med min omkrets. Det här är alltid människor som känner mig lite för jag tror att de som känner mig väl inte skulle göra det utan att fråga. Men jag har också hört historier om preggos som stått i kön i mataffären och blivit klappade på magen av främlingar. Verkligen inte okej. Verkligen gränslöst med versaler.


Och för de som säger att folk bara menar väl och att man får stå ut undrar jag lite ifall det är det de hade sagt till en eventuell tonårsdotter som blir tafsad på i skolan att de jämnåriga killarna menar väl?

NEJJUSTDET.

En Grej Jag Gör Till Hundra Procent.

Sysslar med professionell långtidsförvaring.

Tokyo Jag Tänker På Dig.

En månad kvar nu. Jisses liksom.

Bokmässan.

Susar i princip ner för backen och sedan är jag på Bokmässan. I år hade jag dessutom varit smart och gick dit på eftermiddagen vilket verkligen är att rekommendera ifall man inte har något speciellt man vill se. Ingen kö in, inga köer till något där inne men verkligen ingen känsla av att det är tomt på något vis. Köpte svindyr fika, köpte ett gäng böcker till lilla barnet ( de stora har inte läst de senaste jag gav) och ett gäng böcker till mig.  Sedan sprang jag på en tjej jag umgicks  med när jag bodde i Schweiz för tjugo år sedan. Första gången jag sprang på henne efter det var när jag sprang göteborgsvarvet förra året, femtiotusen som springer och hon var publik. Sedan har jag sett henne på bokmässan de två senaste åren. Vi bestämmer inte att vi ska ses och jag vet inte ens vilken dag hon går och ÄNDÅ träffas vi. Oddsen på det? Alltså..  Skulle ha bett henne välja en trisslott åt mig....

Går Ej Längre Att Förneka Hösten.

Ska Man Redovisa Vad Man Skänker?

Har sett i debatt på någon blogg, kommentarer på FB och även hört på någon Podcast. Det här med att folk tycker det är skrytsamt när andra redovisar vad de skänker till olika hjälporganisationer.

VARFÖR DÅ?

Är det inte ett ypperligt tillfälle att sporra varandra att skänka pengar och det är väl inget fel på de pengar som kommer fram till de som behöver? Jag känner dessutom att jag blir mer motiverad av att skänka pengar. Likaväl som jag blir motiverad av att träna mer när jag ser inlägg att folk tränar, eller äter sund mat, eller äter choklad etc etc.

Eller om ni läste den där artikeln om VD:n som ställde in hela företagets resa till Italien och skänkte pengar till en hjälporganisation.  Då började folk gnälla om att det bara gjordes för reklam. JAMENSÅWÅT tycker jag det är ju ändå pengar som kan hjälpa ? Oavsett om företaget fick goodwill eller ej så fine. Pengarna kommer till nytta. Det måste ändå vara det som är huvudsaken.

Bloggbröllop.

Mitt andra. Det slår mig lite när "folk" säger att det är så ytligt med bloggar och att det är väl bara kids som bloggar ( jag har hört alla möjliga kommentarer). Jag och Karro träffades FEM gånger innan vi åkte två veckor till Indien ihop. Två veckor i Indien ihop är väldigt mycket som en snabbkurs i vänskap och klarar man den så klarar man nog det mesta. Resa ihop är krävande och Indien är ingen promenad i parken om man säger så. Men åter till bröllopet som var strålande, vackert brudpar och glada människor ( och god mat), det var liksom ett skolboksexempel på ett lyckat kalas och något bättre än lyckade kalas finns ej.