Och Vad Gör Det Om Hundra År.

Även om jag gillar vissa fina ibland dyra saker är jag rätt obekymrad om andra.  När kollegan tex hade satt sin blus bakfram häromdagen och kallade den att "göra en Anna" och jag bara glatt tittade på henne och sade att huvudsaken att gylfen är stängd. Inte för att gylf och blus är alls samma sak men att det här med att ta sig själv på lite för stort allvar är på det hela taget inte min grej helt enkelt. Sådana personer kan väl inte må riktigt bra väl?

Ny Fönsterlampa.

Nyfönsterlampa innehållande en selfie! Kommer bli lysande i vardagsrumsfönstret. ( hö hö hö). Ska sedan till Artelleriet och göra slut på en årslön för andra saker att ha i fönstren.(och om Pojkvän läser det här inlägger så köper jag inte mer större saker utan att visa först.)

Dagens Millisekund Av Ångest.

När en är ansvarig för en avtackning av en kollega. En har stått för insamling. En har valt ut tårta, en har hämtat och betalt tårta. En har bjudit in utomstående och en har hållit i alla trådar som går att hålla i. Men hade en verkligen hållit i alla trådar. Alltså ALLA trådar..

Känslan när kollegan som ska sluta är tre minuter sen?

En tänker om det var en själv som skulle kontakta kollegan om tid och dag?  Och tänker så himla dumt det vore om alla tillresande hade åkt till Göteborg, tårtan beställd och kollegan inte var tillfrågad på grund av att en inte förstått att en skulle fråga.

Känslan när kollegan  kommer (fyra minuter)? Tacka livet, sjunga och dansa like a boss.

Hade Inte Räknat Med.

Ytterligare en Sist På Bollen men har fått låna "Fifty Shades of Grey" av en kollega på jobbet. Alla har läst den där och alla andra i hela världen. Hittar lite tid här och där men blev smått generad när Fjortonåringen ( sedan igår) såg att jag läste en bok, frågade vilken och jag visade framsidan och tänkte väl inte att han skulle veta vilken bok det var.

Det visste han.

"Är den bra" sade han.
"Jodå", sade jag
"Lite speciell" sade jag.
( Då hade jag inte kommit till S/M delarna  som jag fattar kommer sedan)
"Det kommer en film sedan" sade han.
(No shit tänkte jag det vet jag)
"Jag vet" sade jag.

Spontan känsla---------------> som blivit ertappad kollande p-film hälsar en fegis i Göteborg.

Vem Är Du Vem Är Jag.

Normalt går jag ju till jobbet på morgonen men i morse var jag ohemult trött och sen och enligt lagen får man ta bussen då. Eller om det är kungen som har sagt det. Oklart. På bussen satt jag och lyssnade på en pod när en person hoppar fram och säger "tyckte väl att det var du".

Det går kanske tre sekunder. Inte speciellt länge men jag kan liksom inte placera den här personen först och tänker att det nog beror på att jag inte är vaken. Möjligen partiellt vaken men inte 100%. På fjärde sekunden kom jag på att det var en dagismamma och då småpratade vi i några minuter innan vi skiljdes åt.  Tänkte att värst vad jag var dålig på att känna igen folk när jag inte var vaken.  För så kan det ju vara visst? Kan vi enas om att det här går att lägga under rubriken hyfsat normalt?

Sedan var det lunch och jag gjorde femtiosjutton ärenden och springer in och ska hämta sallad när en kvinna hälsar på mig och säger "Hej Anna"  och jag tänker .... vem,vem,vem är det här. Kanske inte lika många sekunder som med dagismamman på morgonen men ändå en viss startsträcka om vi säger så. I det här fallet var det hon som hade min tjänst innan mig så jodå jag veeet vem hon är.

Vad har jag lärt mig av detta?  Ungefär att om jag inte förväntar mig att se en person eller inne i något annat har jag en viss startsträcka när det gäller att placera även personer jag känner rätt väl.  Typ en släng av ansikts-analfbetism?

Karlsson! Ahlqvist!

Jobbar nära en kollega i Stockholm som verkligen ALLTID är glad. Vi ringer varandra så gott som varje dag och kallar varandra vid efternamn. Ungefär som man gör i lumpen tänker jag mig? Eftersom min bransch inte är om vi säger ... alltså det är inte media, mode eller något annat hippt så tycker jag detta är lite småkul och betonar gärna när jag säger Karlsson och skrattar lite förnöjt när jag får ett Ahlqvist tillbaka. Det här går att driva lätt långt om jag säger så. Tror inte vi har nått max än.  Men oavsett kul att starta varje telefonsamtal som en militär-övning.

PS.Möjligt att jag är lättroad.Och att det inte är så kul egentligen.Men det gäller att hitta de små sakerna. För sjukt mycket mer att skratta åt. Skratta mycket------> en bra grej trots allt.

Lite Nyfiken.

Är det någon här som inte kommit hit via den gamla bloggen?